Teologen Beskow

”Natanel Beskows originellaste insats gjordes som förkunnare av Kristus-livets etiska och sociala konsekvenser och icke i hans insats som teolog eller konstnär”, skriver Leif Eeg-Olofsson i minnesboken om Natanel och Elsa Beskow (1954).

”Även om Beskow icke var fackteolog, hade han en teologisk grundåskådning, som kan vara väl värd att studera. Icke minst av det skälet, att han betytt så mycket genom sina många böcker, sina psalmer och sin sociala väckargärning. Ingen annan svensk förkunnare har utgett så många predikosamlingar som han enligt en framstående kyrkohistorikers utsaga. Därtill kommer en nära nog häpnadsväckande rikedom på tankar om det kristna livet i predikningar och uppbyggelseböcker. Men det är icke lätt att etikettera Beskow som teolog.

Det går icke att bara kalla honom för en typisk representant för den liberala teologien och mena sig därmed ha karakteriserat honom ens i grunddragen, ty bredvid det »liberala» finnes andra lika starka inslag. Beskow var för självständig också i sitt teologiska tänkande för att kunna gå i flock och farnöte med andra på detta område.

Hans ideal för en tänkande människa liksom för honom själv var att ta upp ur olika system vad som passade. Detta låter som osjälvständighet och eklekticism, men var det icke, ty Beskow förmådde skapa av de olika elementen ett eget system, även om han därav aldrig gjorde paragrafer och underparagrafer. Inslag från roseniansk fromhet, liberal teologi, reformert och luthersk kristendom samt mystik kan man spåra hos Beskow utan att tappa bort enheten och helheten i hans åskådning.”