Som ett exempel bland Beskows många predikningar återges här avslutningen av hans predikan ”Gåvor från himmelen” från invigningen av Djursholms kapell, söndagen den 18 december 1898.
”I dag, då vi första gången samlas till gudstjänst i detta sköna tempel, har det något särskilt att säga till oss, detta ord: »en människa kan intet taga, om det icke varder henne givet från himmelen».
Ordet gäller redan i yttre avseende om själva byggnaden. Ovanligt och vater mötts för att uppbygga detta hus till gudstjänst, må det vara en bekånnelse: »vi hava fått allt av Gud, vi vilja giva det åter till honom.» Må det vara ett tecken, att detta lyckligt lottade, rikt begåvade samhälle vill giva Gud äran, ej blott med yttre gåvor och yttre hyllning, utan med hjärtetillbedjan och lärjungasinne, med lydnad för hans ord!
Ty vad är allt detta, som här utförts, dock värt, vad är det för mening därmed, om det ej får bli medel för mottagandet av andliga, eviga gåvor? Vi hava väl dock byggt detta hus, emedan vi här vilja söka Guds ansikte, söka evigt liv, förlåtelse, rening, frid och ny kraft till rättfärdigt liv. Och få vi icke dessa och dylika gåvor i vår kyrka vartill hava vi då en kyrka?
Skola vi finna vad vi angiva oss här söka? Icke skola vi göra det därför att kyrkan är så vacker och så väl stämmer till andakt. Vore hon ock jordens skönaste tempel och hade också här de härligast –, mänskliga gåvor stämt möte för att samverka till den rikaste jordiska gudstjänst – det bleve alltsammans till intet, tomt skal utan kraft – om ej Gud gåve livet.
Och må vi ej tänka: »det är väl icke så farligt; det är alltid gott att ha den yttre formen, det är dock något skönt och tilltalande i en vacker gudstjänst, som stämmer sinnet högtidligt.» Det är farligt. Ja, det finns i själva verket ingenting farligare än att hava gudaktighetens sken och förneka dess kraft. Och hellre än att denna kyrka skulle tjäna ett tomt formväsen, en fåfänglig gudstjänst utan ande och sanning, hellre må hon då jämnas med jorden!
Men komma vi hit såsom hungrande och törstande, är denna byggnad ett uttryck för vårt behov av Gud, då må vi väl glädjas, att vi fått denna sköna yttre form, detta värdiga käril för gåvan från himmelen. Må vi glädjas och bedja om Guds gåva, glädjas såsom de där längta och bida: att elden skall komma från ovan, andens heliga vigning! Må vi säga till oss själva och till varandra: »Gud måste göra det, Gud måste giva det, fran himmelen maste det komma!» Och må vi säga till Gud: »här står kyrkan tillredd – Herre, giv du innehållet!» Och: »här stå våra hjärtan tillredda – Herre, giv nu!» Må vi så bedja, både predikant och åhörare, djupt kännande i våra hjärtan, att vi intet kunna taga!
Ack, visst kunna vi åstadkomma kristlig lära, religiös organisation och kristliga gudstjänster, till och med ganska vackra gudstjänsterr men icke livets bröd och livets vatten, till näring för det djupaste livsbegäret och till styrka för den dagliga kampen och det dagliga arbetet.
Men stå vi redo, ödmjuka och dock sträckande oss efter det högsta, vilka gåvor skola vi icke då här få mottaga från himmelen, under bara, välsignade gåvor! Envar skall då här finna vad han behöver: den trötte vila, den sorgsne tröst, den vacklande styrka, den ängslade frid. Från detta gudstjänsthus skall ljus och liv utgjuta sig i den enskildes hjärta och över hans levnadskall. Välsignelse skall komma härifrån över hemmen och välsignelse över samhället. Vi skola då här mottaga gåvor, som sätta oss i stånd att glädjas med ny glädje, arbeta med ny trohet och lida med nytt tålamod och oändlig välsignelse. Vi skola då ock mottaga gåvor, som icke blott fylla oss med saliga, himmelska erfarenheter, utan även göra oss till dugliga och rättfärdiga, renhjärtade och barmhärtiga människor på jorden, människor som förstå och i handling bevisa, att jämväl ett saktmodigt ord till en vedersakare, en vänlig gärning mot en lidande eller en dryck vatten för torra läppar – att jämväl detta är gåvor från himmelen.”
